I brist på nåt vettigt att skriva ger jag er fortsättningen på dammelefanten:

 Det har slutat regna nu. Det var ett tag sen, men jag sitter kvar ändå. Ser inte varför jag inte skulle göra det, jag har det bra här. Lite tråkigt kan tyckas, men det gör mig inget och om jag absolut måste prata med någon så har jag ju elefantöronen. Det sägs ju att det är bra att prata med växter och jag måste nog hålla med om det. De lyssnar alltid, oavsett vad man säger och skulle aldrig komma på tanken att avbryta.

      De ringde från skolan igår, har visst inte varit där på flera veckor, men när jag förklarade så lyssnade de inte, trodde inte på att jag suttit och stirrat ut genom fönstret och pratat med växter hela tiden. Ställde massa frågor gjorde de också, vad nu det skulle va bra för, de verkade ha alla svar själva, mina ville de i allafall inte ha. Orkade inte lyssna, så jag la luren i blommkrukan. Känndes lite elakt att elefantöronen skulle behöva lyssna på det, men som sagt, de bryr sig inte om vad som sägs.

      Nä, jag tänker inte gå tillbaka till skolan, det är ett som är säkert och där är de nog glada att slippa mig. De lär ju inte sakna mig i allafall, när jag var där var det aldrig någon som sa ett ord till mig och än mindre nån som lyssnade på vad jag sa.

      Jag har det bättre här med elefantöronen. Dessutom  jag ett utmärkt tillfälle att studera biologi, eller ja, möglrt i min tekopp och hur det sprider sig. Det började i botten av koppen där det fanns fuktiga terester och spred sig sen uppåt längs kanterna, nu har det krupit över kanten och ut på mina jeans. Det får en helt struktur på tyg, inte alls sådär luddigt och mysigt. Tror inte det ska få sprida sig mycket mer, jag vill inte att mina ben ska mögla. Undrar om de kan göra det? Det vore jobbigt. Men det är nog lugnt. Mamma brukar komma och damma av mig en gång i veckan. Fast hon lämnar fötterna, hon vet hur frusen jag är och damm värmer faktiskt riktigt bra.

      Jag försöker få elefantöronen att bli lite mer engegerade, berättar sagor och förklarar fysikens lagar, men det går inte så bra. Tror faktiskt att de har somnat.

Hittade en novell jag skrev för ett tag sen, den kändes lite passande. Här i en något omarbetad version.

Jag sitter uppkrupen i fönstret och stirrar ut genom rutan som täcks likt ett skynke av vatten. Utanför är allt grått, molnen hänger tunga över hustaken och dämpar alla färger och ljud. Gatorna är helt tomma och det enda som hörs är regnet. 

    Egentligen borde jag inte sitta här. Det är tisdag och jag borde vara i skolan, men jag kan inte förmå mig att gå dit och det är ändå ingen som skulle sakna mig. Om de ens lägger märke till att jag inte är där.

    Så jag sitter uppkrupen i fönstret och stirrar ut på regnet som faller. Stundtals lättar det upp lite, men slutar aldrig helt och snart faller det mer igen. Telefonen ringer. Orkar inte svara, det är säkert någon försäljare eller någon som ringt fel. Ingen som vill mig något, allafall inget viktigt. Det fortsätter ringa. Jag drar en djup suck, reser mig upp och går och drar ur sladden. Kokar en kopp te, tar den med mig och sätter mig i fönstret igen. Studerar röken som slingrar uppåt i snirkliga slingor. Värmer händerna på koppen. Jag lyfter upp den och smuttar försiktigt på teet, det smakar starkt kryddigt, för tankarna till jul, men det är långt dit. Oändligt långt.

    Jag lutar huvudet mot det kalla rutan. Vad skulle hända om jag bara satt här, tills teet för länge sen dunstat bort, koppen är alldeles luden på insidan, spindlar har börjat spinna nät i mina knäveck och hela jag är täckt med ett lager av damm, så att det ser ut som attjag dragit en stor grå filt över mig. Skulle nångon undra vart jag var?

    Det är nog värt ett försök.

...som jag inte kan låta bli att sno av min nörd vän Ockelbo-Linda:

"Meningen med livet är att ge livet mening."