Hittade en novell jag skrev för ett tag sen, den kändes lite passande. Här i en något omarbetad version.

Jag sitter uppkrupen i fönstret och stirrar ut genom rutan som täcks likt ett skynke av vatten. Utanför är allt grått, molnen hänger tunga över hustaken och dämpar alla färger och ljud. Gatorna är helt tomma och det enda som hörs är regnet. 

    Egentligen borde jag inte sitta här. Det är tisdag och jag borde vara i skolan, men jag kan inte förmå mig att gå dit och det är ändå ingen som skulle sakna mig. Om de ens lägger märke till att jag inte är där.

    Så jag sitter uppkrupen i fönstret och stirrar ut på regnet som faller. Stundtals lättar det upp lite, men slutar aldrig helt och snart faller det mer igen. Telefonen ringer. Orkar inte svara, det är säkert någon försäljare eller någon som ringt fel. Ingen som vill mig något, allafall inget viktigt. Det fortsätter ringa. Jag drar en djup suck, reser mig upp och går och drar ur sladden. Kokar en kopp te, tar den med mig och sätter mig i fönstret igen. Studerar röken som slingrar uppåt i snirkliga slingor. Värmer händerna på koppen. Jag lyfter upp den och smuttar försiktigt på teet, det smakar starkt kryddigt, för tankarna till jul, men det är långt dit. Oändligt långt.

    Jag lutar huvudet mot det kalla rutan. Vad skulle hända om jag bara satt här, tills teet för länge sen dunstat bort, koppen är alldeles luden på insidan, spindlar har börjat spinna nät i mina knäveck och hela jag är täckt med ett lager av damm, så att det ser ut som attjag dragit en stor grå filt över mig. Skulle nångon undra vart jag var?

    Det är nog värt ett försök.